Maja Sjöström

Tittel: Nu är det min tur att prata.

En stickad serie som utspelar sig i ett cafe rum.

 

Cafe rummet är ett intressant rum, som ett rum för möten. En vardaglig plats för samtal.

Hur vi människor formas, hur vi kommunicerar med varandra. Det intresserar mig.

Vem jag är, mina minnen. Det var nog där det startade.
Ibland önskar jag att det kunde vara som i Marianne Fredrikssons romaner, att samtalen alltid leder framåt, att alla säger precis det som ska till för att den andra ska få sagt sitt. Så att båda öppnar sig och förstår varandra lite mer.

Men det är inte min erfarenhet.

När jag var tonåring, var jag så frustrerad över svaret, det är bra, på frågan, hur är läget?
Jag ville ha mer substans. Är det verkligen alltid bra för alla andra? Är det bara jag som inte alltid har det bra?

Så jag brukade svara, nja, tackar som frågar, det knallar och går, och märkte att något rörde på sig när folk fick ett svar tillbaka de inte väntade sig.

Nu förtiden svarar jag också, jo det är bra, som på rutin bara, utan att tänka efter.

Jag förstod med tiden att det är en fråga som ofta ställs av artighet inte av intresse.

Men i dag när du fikar i min utställning Nu är det min tur att prata, hoppas jag att du vågar säga något ärligt, något nytt, så att det blir en liten förskjutning i vardagen, ett litet avbrott från rutinen. Eller att du säger i från ordentligt, och gör något konkret…

Var inte rädd för någon eller något.